Blod är inte tjockare än vatten

Jag gillar metaforer och citat som man kan relatera till olika saker.

De kan tokas lite hursomhelst utifrån individens erfarenhet eller användas för att förstärka en text. Men jag gillar inte påståenden som används i tanken att det är lika för alla. Ett sådant uttryck är “blod är tjockare än vatten”. Det är för mig ett av de mest korkade uttrycken som finns.

Nej, kärlek är tjockare än blod!

OCDOCDOCD

Det är inte jag, det är min sjukdom som spolierar, gör mig dum, egoistisk, känslokall, knäpp, elak och galen. Men jag borde kunna mästra den. Jag borde kunna kväva det utlopp som sjukdomen kräver och sätta stopp för det här oändliga helvetet. Jag borde stå över den galenskap som gör mig elak, för jag vet och du vet, att jag är inte är sådan.

Jag sörjer mitt tidigare liv och jag sörjer mitt förra jag, förstår ni det?

Det är så svårt att sätta ord på vad ett tvång och tvångssyndrom innebär. Det närmaste jag kan komma är att beskriva att jag känner mig inlåst i mitt eget huvud, att det som sägs där styr allt hela hela hela tiden. Att det som sägs i detta fängelse inte ger mig något val, inte ens någon egen vilja. Istället är det som den starkaste havsvågen som sveper över hela mitt medvetande och gör om det till någonting som inte är jag, men som jag ändå känner mig tvungen att bli, göra, tänka, säga, utföra, göra om, undersöka, älta, älta, älta.

Och det är därför jag sitter i fängelse. Så länge jag fortsätter att bestrida lögnerna, argumentera mot mina tvångstankar eller bara trycka undan dem så kommer de tillbaka och det är därför de alltid vinner över mig lika självklart som att jag aldrig kommer att vinna över dem. Men att ha insett detta leder i sin tur till något positiv, med den vetskapen kan jag finna styrkan att kämpa emot. För det är en kamp det handlar om. Varje dag, varje minut. Tro inget annat.

Allting som man är rädd att förlora, ser man själv till att förlora genom sjukdomen OCD. Nuet är bortom räckhåll, den friska delen av hjärnan kämpar febrilt för att lyfta hoppet till en medveten nivå. När vi åker bort den där helgen, då kommer allt bli bra. Efter den här exponeringen då kommer det att bli bra. Efter jag gjort den här ritualen en gång, bara en gång och en sista gång, nu en sista gång, då kommer allt bli bra. I morgon när jag vaknat kommer allt vara bättre, för i morgon kommer jag att vara starkare. När sommaren kommer har det gått sex år och då kommer jag säkert att vara bra. Och så fortsätter det medan tiden rinner iväg, lika snabbt som nätterna är långa. Och också det är mycket mycket smärtsamt, all denna förlorade tid.

Koncentrationen försvinner. Det mest enkla sakerna går inte att företa sig. Se på TV är omöjligt, det genererar så mycket tvångstankar, lyssna på musik, något jag älskat, är det värsta jag kan utsätta mig för, läsa en bok, kurslitteraturen, gå på föreläsningar, föra samtal, fika, äta, festa, promenera, träna – DET GÅR INTE. Jag längtar efter natten och vill bara sova, tills tvångstankarna och ritualerna dyker upp i mina drömmar. När jag vaknar väntar ett helvete för jag är till en början inte medveten om att jag har drömt så jag måste börja med att utföra mina ritualer, oavsett om det är natt eller morgon. Oavsett om jag ska vara någonstans en viss tid eller inte. Oavsett om mina när  ber mig på sina bara knän att jag ska sluta och berättar att jag hållit på med mina ritualer i flera timmar nu. Dom gråter, dom ber, dom ser på mig med världens ledsnaste ögon och deras smärta är lika uppenbar som min. Men jag kan INTE sluta, förstår dom inte det? Jag skadar inte bara mig själv, jag sliter sönder det som är mig kärast och jag sårar, jag sårar så enormt. Men dom stannar kvar.

Vänner försvinner dock. Jag orkar inte svara i telefonen och jag orkar inte låtsas mer (”ja, jag mår jättebra, hur mår du?”). Jag kan inte låtsas mer för när jag har kämpat mig ut för att träffa dem som står mig närmast, dem som man vågar ha en dålig dag inför, måste jag ändå låsa in mig på toaletten för att sortera tvångstankarna och utföra mina ritualer. Sen måste jag åka hem för jag kan inte lura dem att jag är kissnödig igen och kissar minst 15 minuter per gång var minut. På bussen hem inser jag att jag inte har en aning om vad vi pratat om, vad de sagt eller vad jag sagt. Jag tänker att de fattar att jag har blivit knäpp men jag orkar inte bry mig. Allt jag bryr mig om är att komma hem och bli av med den här klumpen i magen som äter mig levande, men jag vet att risken därmed är lika stor att den växer sig dubbelt så stark när jag väl hemma försöker dissekera den. Så efter en tid svarar jag inte i telefonen och telefonen slutar att ringa. Till och med familjemedlemmar försvinner. Det ska jag ha förståelse för, ”för det är så jobbigt för dem att se mig såhär”. Några få är envisa och stannar kvar. I periferin ser jag och känner deras stöttande närvaro, men jag kan inte ta den till mig.

Vad jag vill demonstrera är vad sjukdomen gör med en. Hur ångesten bokstavligt talat äter upp en. För det är ångesten. Det blir jag informerad om och det läser jag mig till. Läsa om OCD kan jag. På nätet, i böcker och i tidningar. Maniskt försöker jag lära känna mitt ”nya” jag för att bemästra det. Jag läser svåra, mörka berättelser om livslånga kamper, men jag läser även om människor som anser sig själva friska efter många års lidanden. Det är svårt dock, att tro att jag en dag ska kunna bli frisk. Tydligen har människor runt hela jorden vunnit över sitt tvång på så sätt att de slutat utföra sina ritualer. Jag förundras över deras styrka, övertygad om att jag aldrig kommer att lyckas som dem. Men tack vare en ny helt underbar vän, Fluoexetin, min familj och de envisa så börjar en kamp äntligen att ta form inom mig.

Anmodan var att skriva hur det är att leva med OCD. Vad jag har förstått så handlar OCD om något så enkelt som rädsla. Enligt min terapeut är rädslan den starkaste känslan av de känslor som finns fundamentalt inom alla människor. Dess styrka är universell. I människor vars liv den tagit över så kan man i vissa fall utveckla OCD.  Naturligtvis är den neuropsykiska sjukdomen mer komplicerad än så och dess utslag kan ha en mängd olika bakgrunder och anledningar. I mitt fall har man funnit att det handlar om rädslan att bland annat förlora. Sjukdomen väller fram ur rädslan och upptar dygnets alla vakna timmar. På så sätt är man sällan närvarande eller speciellt känslomässigt anknuten till någon eller något. På så sätt har man redan förlorat allt det som man var sådär livrädd att förlora. OCD är en mycket ironisk sjukdom. Men det är också en sjukdom. Det är inte min personlighet, det är inte mitt jag och det behöver heller inte utgöra ett livslångt tillstånd. Den insikten är ytterligare ett steg i rätt riktning, den insikten gör mig ytterligare lite starkare. Så jag fortsätter att bli starkare, och jag fortsätter framåt. För jag har bestämt mig att vinna den här kampen!

Taxi utan skyltar.

I från första början var jag säker, jag kan göra vad som helst för dig i världen.

Det har aldrig varit mer uppenbart, sen den dagen då det blev du och jag. Jag ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla,

Jag ska lägga mig i tid för dig och börja gå i terapi för dig!

Håll dina vänner nära, och dina fiender ännu närmre.

Det regnar utanför fönstret, som att det inte finns någon morgondag. Jag ligger här, i ett varmt bad och njuter av tystnaden.

Tänker på mina nära och kära, det finns få människor i mitt liv som jag håller varmt om hjärtat. Jag har sorterat bort människor i min närhet som jag inte längre vill ha. Man passar inte ihop med alla och det gör en gott att se över vad man har för människor i sin närhet. Jag är uppväxt så att livet är som bäst när man är få, och att man tar hand om det som man har så att man i slutet inte står ensam kvar. Jag har bestämt att stå helt utanför, det som jag blir ledsen av.

Är trött på lögner, svek och att gråta över människor som är bakom det som är framför. Gör detsamma, för din egen skull!

Dröm.

Jag kan vara din dröm, jag kan vara ditt allt, jag kan vara den där som ingen annan klarat av. Jag kan ge dig min kropp, jag kan vara ditt hopp och jag kan ge dig allt du önskar att jag är. Men jag kan inte ge dig sanning, jag kan inte ge dig tröst, jag har fullt upp med mitt eget. Kanske förstora mina bröst?

Jag kan inte ge dig lycka, men jag kan ge dig en het natt, om vi ordentligt bara låtsas, att jag är din skatt. Då kan vi låtsas att jag är den bästa du någonsin haft.

Jag kan bleka mitt hår, kan ta bort lite. Ja, jag kan stöna högt och länge och ta det här i hamn, men inte vara din flickvän. Inte den som kommer hem – nej och inte den som håller om dig tills du blir varm.

OCD.

Jag vill inte vara sjuk, det vill jag verkligen inte, jag vill bli friskförklarad. Leva ett fint och normalt liv, men det är någonting inuti mig som drar i mig, som håller en del av mig kvar i det sjuka. Mitt huvud är inte fullt med sjuka tankar, för de sjuka tankarna brottas med de friska. Det går inte en dag utan att jag skriker till mina dumma tankar att jag vill bli frisk.

Jag har dagar då jag skiner igenom, dagar då jag inte låter mina tankar ta så mycket plats. Utåt sett så verkar jag för det mesta vara glad och hyfsat pigg. Det är inte många som märker ifall ögonen är rödsprängda, alla tror ju att jag mår bra när jag ler och skrattar precis som alla andra. Men varenda dag så är det ett krig inuti mig. Vissa dagar kan jag känna att jag är påväg att vinna, vissa dagar känner jag att kriget håller på att döda mig.

Oftast är jag glad över att jag har en sådan fasad, att jag kan limma på leendet för att hindra tårarna. Men ibland önskar jag bara att jag kunde plocka av masken inför alla jag känner, och visa att jag har en dålig dag när jag har en dålig dag. Att jag vågade erkänna att okej, nu har jag ångest. Eller vad som helst. Det är skönt att trycka bort tankarna, det är det verkligen, men ibland behövs de visas också. Och jag önskar verkligen att jag klarade av att visa det ibland lite tydligare.

Jag skäms över att vara sjuk och jag skäms över alla mina tankar. Över det där monstret som bosatt sig i mitt huvud. Men jag har svalt stoltheten och erkänt. För att jag ska kunna lätta mitt hjärta åtminstone lite. Jag skulle kvävas till döds om jag inte hade min familj, och mina vänner.

Det är så hjärtskärande att se mig själv i spegeln de dagarna då jag inte har något smink och har haft en plågsam natt, de där nätterna fyllda med ”blod, svett och tårar”, dagen efter så är jag alldeles genomskinlig, så blek, så mörka ringar under ögonen, så svullna ögonlock. I hopsjunken kropp. Jag ser hur jag skadat mig själv.

Jag undrar hur man gör för att släppa på kontrollen helt och hållet. Jag undrar hur man ska bära sig åt för att ta stegen ut i det friska. Hur man ska bära sig åt att inte göra tvångshandlingarna utan att drabbas av panikångestattacker?!

Det finns så fina dagar. Dagar då det går väldigt bra. Och jag önskar med hela mitt hjärta att de där dagarna skulle få komma, utan att få en följd utav flera dagars panikattacker. Att jag kunde få vara helt normal, ha lite ups and downs, men ändå må hyfsat bra. Är det för mycket begärt?

Några oförståeliga demoner som härjar inuti mig. Som äter upp mig inifrån och som vissa dagar tuggar de på mig hejvilt utan att jag ens orkar skrika och säga ifrån. Jag har lärt mig att ta kontrollen de flesta dagarna nu. Jag kan stoppa dem från att äta och bränna hål på mig inifrån, istället börjar de gnaga och kasta het glöd som svider, men de låter iallafall mig leva lite. Och det är ju befriande. Men, det är fortfarande en ständig kamp. Trots framsteg, så finns det onda kvar. Det är läskigt hur man också kan vänja sig vid att ha ont. Vissa dagar tänker jag inte ens på det, just för att jag är så van. De där tankarna är en del av min vardag, jag vet inte hur det är att leva utan dem!

Jag har varit nere på botten. Och börjat att ta mig uppåt. Men varje dag är gränsen att falla ner tillbaka hårfin. Som om mitt liv hänger på en skör tråd. jag vill, jag vill inte. Jag vågar, jag vågar inte. En ständig berg och dalbana. Jag önskar bara att det kunde vara över nu. Att jag kan vakna upp imorgon och veta att jag drömt de senaste åren. Det var bara en dröm att jag blev sjuk. Det var bara en dröm om att helvetet finns på jorden. Bara en dröm… Tänk om det vore så väl.

Elaka, vidriga – äckliga du.

Idag slog det mig att mitt psyko-ex som jag var tillsammans med för ungefär sju år sedan, fyller år idag. Här kommer min födelsedagshälsning till honom…

Om jag hade vetat bättre, haft förmågan att se framåt och inte tagit den första och bästa som jag gjorde för det mesta, så hade jag inte behövt ha dig i mitt liv och ingen som alltid förnedrade mig.

Jag är inte korkad som du sa att jag var, jag var inte allt det där som du trodde att du såg. Jag var mycket mer än vad du någonsin kunde förstå, och du ska vara glad att det en gång var du och jag, för jag är för bra för en sådan som dig. Jag är för smart och jag är en bättre tjej. Ingen kommer passa dig på det sätt du någonsin vill.

Jag hade ingen makt över mig själv, jag hade ingen koll på vem jag var och jag hade ingen aning om hur man tröstade sig själv. Du tog sönder allt med mig, du tog dig frihet att leta fel, fel som inte fanns. När jag trodde på att allting som du sa var sant, att jag var äcklig, elak och nonchalant. Det finns ingen i världen du förtjänar att ha och det finns ingenting med dig som är bra.

Du stör dig på hur jag lever idag, att jag är lycklig tillsammans med någon annan men jag får ju ta igen alla stunder som jag missat och höra alla de egenskaper jag faktiskt har.

Elaka, vidriga, äckliga du – grattis på födelsedagen!