OCD.

Jag vill inte vara sjuk, det vill jag verkligen inte, jag vill bli friskförklarad. Leva ett fint och normalt liv, men det är någonting inuti mig som drar i mig, som håller en del av mig kvar i det sjuka. Mitt huvud är inte fullt med sjuka tankar, för de sjuka tankarna brottas med de friska. Det går inte en dag utan att jag skriker till mina dumma tankar att jag vill bli frisk.

Jag har dagar då jag skiner igenom, dagar då jag inte låter mina tankar ta så mycket plats. Utåt sett så verkar jag för det mesta vara glad och hyfsat pigg. Det är inte många som märker ifall ögonen är rödsprängda, alla tror ju att jag mår bra när jag ler och skrattar precis som alla andra. Men varenda dag så är det ett krig inuti mig. Vissa dagar kan jag känna att jag är påväg att vinna, vissa dagar känner jag att kriget håller på att döda mig.

Oftast är jag glad över att jag har en sådan fasad, att jag kan limma på leendet för att hindra tårarna. Men ibland önskar jag bara att jag kunde plocka av masken inför alla jag känner, och visa att jag har en dålig dag när jag har en dålig dag. Att jag vågade erkänna att okej, nu har jag ångest. Eller vad som helst. Det är skönt att trycka bort tankarna, det är det verkligen, men ibland behövs de visas också. Och jag önskar verkligen att jag klarade av att visa det ibland lite tydligare.

Jag skäms över att vara sjuk och jag skäms över alla mina tankar. Över det där monstret som bosatt sig i mitt huvud. Men jag har svalt stoltheten och erkänt. För att jag ska kunna lätta mitt hjärta åtminstone lite. Jag skulle kvävas till döds om jag inte hade min familj, och mina vänner.

Det är så hjärtskärande att se mig själv i spegeln de dagarna då jag inte har något smink och har haft en plågsam natt, de där nätterna fyllda med ”blod, svett och tårar”, dagen efter så är jag alldeles genomskinlig, så blek, så mörka ringar under ögonen, så svullna ögonlock. I hopsjunken kropp. Jag ser hur jag skadat mig själv.

Jag undrar hur man gör för att släppa på kontrollen helt och hållet. Jag undrar hur man ska bära sig åt för att ta stegen ut i det friska. Hur man ska bära sig åt att inte göra tvångshandlingarna utan att drabbas av panikångestattacker?!

Det finns så fina dagar. Dagar då det går väldigt bra. Och jag önskar med hela mitt hjärta att de där dagarna skulle få komma, utan att få en följd utav flera dagars panikattacker. Att jag kunde få vara helt normal, ha lite ups and downs, men ändå må hyfsat bra. Är det för mycket begärt?

Några oförståeliga demoner som härjar inuti mig. Som äter upp mig inifrån och som vissa dagar tuggar de på mig hejvilt utan att jag ens orkar skrika och säga ifrån. Jag har lärt mig att ta kontrollen de flesta dagarna nu. Jag kan stoppa dem från att äta och bränna hål på mig inifrån, istället börjar de gnaga och kasta het glöd som svider, men de låter iallafall mig leva lite. Och det är ju befriande. Men, det är fortfarande en ständig kamp. Trots framsteg, så finns det onda kvar. Det är läskigt hur man också kan vänja sig vid att ha ont. Vissa dagar tänker jag inte ens på det, just för att jag är så van. De där tankarna är en del av min vardag, jag vet inte hur det är att leva utan dem!

Jag har varit nere på botten. Och börjat att ta mig uppåt. Men varje dag är gränsen att falla ner tillbaka hårfin. Som om mitt liv hänger på en skör tråd. jag vill, jag vill inte. Jag vågar, jag vågar inte. En ständig berg och dalbana. Jag önskar bara att det kunde vara över nu. Att jag kan vakna upp imorgon och veta att jag drömt de senaste åren. Det var bara en dröm att jag blev sjuk. Det var bara en dröm om att helvetet finns på jorden. Bara en dröm… Tänk om det vore så väl.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *