OCDOCDOCD

Det är inte jag, det är min sjukdom som spolierar, gör mig dum, egoistisk, känslokall, knäpp, elak och galen. Men jag borde kunna mästra den. Jag borde kunna kväva det utlopp som sjukdomen kräver och sätta stopp för det här oändliga helvetet. Jag borde stå över den galenskap som gör mig elak, för jag vet och du vet, att jag är inte är sådan.

Jag sörjer mitt tidigare liv och jag sörjer mitt förra jag, förstår ni det?

Det är så svårt att sätta ord på vad ett tvång och tvångssyndrom innebär. Det närmaste jag kan komma är att beskriva att jag känner mig inlåst i mitt eget huvud, att det som sägs där styr allt hela hela hela tiden. Att det som sägs i detta fängelse inte ger mig något val, inte ens någon egen vilja. Istället är det som den starkaste havsvågen som sveper över hela mitt medvetande och gör om det till någonting som inte är jag, men som jag ändå känner mig tvungen att bli, göra, tänka, säga, utföra, göra om, undersöka, älta, älta, älta.

Och det är därför jag sitter i fängelse. Så länge jag fortsätter att bestrida lögnerna, argumentera mot mina tvångstankar eller bara trycka undan dem så kommer de tillbaka och det är därför de alltid vinner över mig lika självklart som att jag aldrig kommer att vinna över dem. Men att ha insett detta leder i sin tur till något positiv, med den vetskapen kan jag finna styrkan att kämpa emot. För det är en kamp det handlar om. Varje dag, varje minut. Tro inget annat.

Allting som man är rädd att förlora, ser man själv till att förlora genom sjukdomen OCD. Nuet är bortom räckhåll, den friska delen av hjärnan kämpar febrilt för att lyfta hoppet till en medveten nivå. När vi åker bort den där helgen, då kommer allt bli bra. Efter den här exponeringen då kommer det att bli bra. Efter jag gjort den här ritualen en gång, bara en gång och en sista gång, nu en sista gång, då kommer allt bli bra. I morgon när jag vaknat kommer allt vara bättre, för i morgon kommer jag att vara starkare. När sommaren kommer har det gått sex år och då kommer jag säkert att vara bra. Och så fortsätter det medan tiden rinner iväg, lika snabbt som nätterna är långa. Och också det är mycket mycket smärtsamt, all denna förlorade tid.

Koncentrationen försvinner. Det mest enkla sakerna går inte att företa sig. Se på TV är omöjligt, det genererar så mycket tvångstankar, lyssna på musik, något jag älskat, är det värsta jag kan utsätta mig för, läsa en bok, kurslitteraturen, gå på föreläsningar, föra samtal, fika, äta, festa, promenera, träna – DET GÅR INTE. Jag längtar efter natten och vill bara sova, tills tvångstankarna och ritualerna dyker upp i mina drömmar. När jag vaknar väntar ett helvete för jag är till en början inte medveten om att jag har drömt så jag måste börja med att utföra mina ritualer, oavsett om det är natt eller morgon. Oavsett om jag ska vara någonstans en viss tid eller inte. Oavsett om mina när  ber mig på sina bara knän att jag ska sluta och berättar att jag hållit på med mina ritualer i flera timmar nu. Dom gråter, dom ber, dom ser på mig med världens ledsnaste ögon och deras smärta är lika uppenbar som min. Men jag kan INTE sluta, förstår dom inte det? Jag skadar inte bara mig själv, jag sliter sönder det som är mig kärast och jag sårar, jag sårar så enormt. Men dom stannar kvar.

Vänner försvinner dock. Jag orkar inte svara i telefonen och jag orkar inte låtsas mer (”ja, jag mår jättebra, hur mår du?”). Jag kan inte låtsas mer för när jag har kämpat mig ut för att träffa dem som står mig närmast, dem som man vågar ha en dålig dag inför, måste jag ändå låsa in mig på toaletten för att sortera tvångstankarna och utföra mina ritualer. Sen måste jag åka hem för jag kan inte lura dem att jag är kissnödig igen och kissar minst 15 minuter per gång var minut. På bussen hem inser jag att jag inte har en aning om vad vi pratat om, vad de sagt eller vad jag sagt. Jag tänker att de fattar att jag har blivit knäpp men jag orkar inte bry mig. Allt jag bryr mig om är att komma hem och bli av med den här klumpen i magen som äter mig levande, men jag vet att risken därmed är lika stor att den växer sig dubbelt så stark när jag väl hemma försöker dissekera den. Så efter en tid svarar jag inte i telefonen och telefonen slutar att ringa. Till och med familjemedlemmar försvinner. Det ska jag ha förståelse för, ”för det är så jobbigt för dem att se mig såhär”. Några få är envisa och stannar kvar. I periferin ser jag och känner deras stöttande närvaro, men jag kan inte ta den till mig.

Vad jag vill demonstrera är vad sjukdomen gör med en. Hur ångesten bokstavligt talat äter upp en. För det är ångesten. Det blir jag informerad om och det läser jag mig till. Läsa om OCD kan jag. På nätet, i böcker och i tidningar. Maniskt försöker jag lära känna mitt ”nya” jag för att bemästra det. Jag läser svåra, mörka berättelser om livslånga kamper, men jag läser även om människor som anser sig själva friska efter många års lidanden. Det är svårt dock, att tro att jag en dag ska kunna bli frisk. Tydligen har människor runt hela jorden vunnit över sitt tvång på så sätt att de slutat utföra sina ritualer. Jag förundras över deras styrka, övertygad om att jag aldrig kommer att lyckas som dem. Men tack vare en ny helt underbar vän, Fluoexetin, min familj och de envisa så börjar en kamp äntligen att ta form inom mig.

Anmodan var att skriva hur det är att leva med OCD. Vad jag har förstått så handlar OCD om något så enkelt som rädsla. Enligt min terapeut är rädslan den starkaste känslan av de känslor som finns fundamentalt inom alla människor. Dess styrka är universell. I människor vars liv den tagit över så kan man i vissa fall utveckla OCD.  Naturligtvis är den neuropsykiska sjukdomen mer komplicerad än så och dess utslag kan ha en mängd olika bakgrunder och anledningar. I mitt fall har man funnit att det handlar om rädslan att bland annat förlora. Sjukdomen väller fram ur rädslan och upptar dygnets alla vakna timmar. På så sätt är man sällan närvarande eller speciellt känslomässigt anknuten till någon eller något. På så sätt har man redan förlorat allt det som man var sådär livrädd att förlora. OCD är en mycket ironisk sjukdom. Men det är också en sjukdom. Det är inte min personlighet, det är inte mitt jag och det behöver heller inte utgöra ett livslångt tillstånd. Den insikten är ytterligare ett steg i rätt riktning, den insikten gör mig ytterligare lite starkare. Så jag fortsätter att bli starkare, och jag fortsätter framåt. För jag har bestämt mig att vinna den här kampen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *